Aflikkas blogg

Det blev någorlunda ordning tillslut!

Nu sitter jag här med halsont och täppt näsa. Men det känns liite bättre än tidigare idag. Fick dra hem från jobbet. Har typ aldrig gjort det förut, pga sjukdom. Usch!

Glasögonen har jag hämtat ut även. Det är väldigt ovant med så kraftiga bågar, men jag tror jag gillar't. Och jag har fått många fina komplimanger. Tack!



Öh.. aa. Så det blev en "ledig" helg. Inte så jätteroligt, när man är sjuk. Vad ska man hitta på liksom? Har ju hållt mig sjukt sysselsatt de senaste veckorna för att inte "tänka". Men nu har jag inte så mycket val.
Skräp!

Long time no see, igen. Många bäckar små har bildat en jävligt stor å.


Hur som helst är mitt hem just nu helt iklätt.. papper. Skyddspapper. Målaren har varit här i två dagar och röjt. Målat tak, köksväggar, spacklat och ska sen slänga upp el tapetos här i vardagsrummet. Ska bli så skönt när det är färdigt och en helt "ny" lya får jag ju på köpet. Är lite smålnöligt att bo här för tillfället. Men det blir najs. Synd bara att man nu ser hur gula (missfärgade) mina köksluckor är nu, med den nya färgen på väggarna som kontrast. 4 lax kostar det att lacka om. Glöm! Tänker inte bo här så pass länge att det är värt att slänga ut över fyra tusen på en sån grej. Däremot tänkte jag börja kika efter lite kuliga väggdekorationer i olika slag. Se om jag får några idéer.

Nu är jag så trött så trött. Har jobbat hela långa dagen och tänkte krypa till sängs med mitt älskade "brothers and sisters". I morgon är det såklart jobb som gäller igen. Hoppas jag blir rik en vacker dag!

"There are no shortcuts, Sarah, in life or in love.
This pain must be felt. The alternative is much worse.
It's what makes us special, what makes us beautiful, what makes us worthy.
The pain of how we love.
Now that pain is accompanied with something else isn't it?
Hope.
With your pain there is hope and that is where you are. Somewhere between agony and optimism and prayer.
So you're human, you're alive and that's what we have."

BLÄ!

Long time no see bloggen!
Jag har inte haft tid. Eller ork. Eller lust heller för den delen.
Jag har gått och blivit privat. Eh?

För att summera den senaste tiden lite fort så har Enzo i alla fall fått kennelhosta. Lilla älskling. Men han är redan på bättringsvägen, så det är ju bra. Han är ju fullt frisk annars så ett litet virus är ingen match för min tuffing.
I skrivande stund befinner han sig hos min chef. Jobbade ett 10 h pass idag och ska öppna i morgon så han fick vara kvar där. Inte honom emot om man säger så! Skönt att slippa tjatiga matte för en stund.
Och självklart är han isolerad från resten av hundvärlden. Tills han är smittfri om en två veckor eller nåt.

Jag har fått min kallelse från Sös. Den 1 mars ska jag äntligen utredas. Eller äntligen och äntligen, tror själv inte att det är nåt fel på mig mer än att jag stressar, men det blir ju skönt att få det bekräftat i alla fall. Då tänkte jag och Enzo våldgästa farmor ett par dagar. Det är ju ett litet projekt det där. En massa förberedelser osv. Plus att jag helst inte är själv på undersökningen. Det är tur att jag har världens bästa farmor, visst?

Jag har räkningar upp över öronen och kikar om det finns en tjänst ledig på malmskillnadsgatan på platsbanken. Eller? Nej, klart jag inte gör. Men räkningar utav bara helvete har jag. Lite jobbigt när det är mer siffror på papprena än vad det finns i plånboken. Därför jobbar jag gärnet nu. På båda jobben. Allt extra är jag tacksam för. Vila kan jag göra i graven. Nu gäller det att skrapa ihop stålar!

Jag har möblerat om hemma, fått låset på ytterdörren utbytt och väntar nu på att målaren ska höra av sig angående min tapetsering.

Nu äter jag ballerinakex med kladdkakesmak (!?) och dricker mjölk. Måste tvinga ner mig i sängen även. Öppnar i morgon på jobbet.

Tänk vilka gentlemän det finns!
Var i desperat behov av att få hunden rastad. Eller egentligen var det väl Enzo som var i "desperat behov", men ändå. Hur som helst så funderade jag både länge och väl på hur jag skulle knäcka den nöten då Lucas har dunat in på soffan för länge sen. Kan ju inte lämna honom ensam i lägenheten!
Tur var väl då att Adde råkade vara online på msn, och att han även råkar bo granne med mig. För att inte tala om att han faktiskt kom förbi och RASTADE MIN HUND! Det är fan vänskap, hahaha.
Tack så hemskt mycket!

Ja, Lucas sover som sagt. I alla fall halvt om halvt. Han vaknade till för en stund sen (efter 3 h sömn ca) och ligger nu i halvdvala eller nåt. Han undrar väl var han har hamnat stackarn. Inga tårar än så länge i alla fall. Kanske han vill ha lite välling om en stund. Han får hojta till i så fall.

Nu ska jag slänga i mig en samarin, för den där obehagskänslan i magen vill inte ge med sig.



Vyss lull lilla palt.. <3

Micke var lite arg på jobbet en dag... haha



Håller i och för sig med honom till fullo! Det är grymt äckligt att plocka gamla burkar från golvet bara för att någon satt på påsen fel. Skärpning! Särskilt eftersom folk har en tendens att använda ölburkar som askkoppar och sedan panta dem.

Välling och blöjbyten är vad som står på schemat ikväll. Ska nämligen vara barnvakt åt Lucas-bebin. Som inte är så mycket "bebi" längre. Stora killen fyller ju 2 år i maj!
Jag har laddat upp med diverse grejer, filmer och kritor. Tänkte att vi skulle se Let's Dance, hah. Eller jag i alla fall. Lucas kanske hellre ser på film på datorn eller drar Ruth i svansen?
Marcus ska i alla fall joina oss på middag. Detta är en sjukt bra anledning till att faktiskt laga middag, så det blir smörstekt lax (frugis <3), potatismos och ärtor med hollandaisesås till.

Londonresan kunde inte ha varit bättre! Hade det så bra att det sved lite att åka hem till verkligheten igen. I vanliga fall är jag ett hemmatroll utan like, men London har en speciell plats i mitt hjärta.
Jag och Ida har redan planerat nästa resa. It's gonna be awsome!

Jag var sjukt sliten morgonen vi skulle åka. Fick släpa mig ur soffan och in i bilen för att åka till Skavsta. Somnade på vägen ner till och med. Allt gick som planerat och det var inga förseningar. Väl framme i Stansted fick vi vänta ett tag på vår skjuts. Han hade fastnat i köer på motorvägen, vilket även vi fick erfara på väg mot London. Det var en hel lastbil med grisar (!?) som hade vält. Så de bökade omkring där i kanten av vägen. 4 timmar tog det oss att komma fram. Men det gjorde inget, för vi hade sjukt kul i bilen och jag bekantade mig lite med Lee. Hade aldrig träffat honom innan.

Lee körde hem väskorna och droppade av mig och Ida vid tunnelbanan. Shoppingen var igång! Jag var fortfarande sjukt trött (trots ännu en tupplur på planet) men jag bet ihop och spenderade pengar istället.
Efter x antal timmar rörde vi oss mot south woodford där Lee plockade upp oss igen. Drog hem till honom, duschade och bytte om till mjukisar. Ida och Lee åkte iväg för att handla kvällsmat och kom hem med världens godaste kinanagg!
Luftmadrassen åkte fram och jag och Ida kröp ner under täcket. Jag tror jag somnade innan jag ens hade lagt huvudet på kudden. Bara för att vakna igen av att det var så förbannat kallt.. och hårt?
Nästan all luft hade tömts ur madrassen och vi låg numera PÅ golvet. Jag var för trött för att orka bry mig men Ida klev upp och fyllde på med luft. 2 timmar senare var den tom igen och jag hade tydligen lagt mig PÅ Ida. Antar att hon var både varm och mjuk? Hon lackade i alla fall och la sig på soffan med Lee's morgonrock som täcke. Jag fyllde på luften, igen, efter att ha blivit dissad om att få skava med henne på soffan. Hahaha. Vaknade nån timme efter det av att luften var på väg ur igen. Då gick vi upp.
Lee lagade english breakfast till oss och vi gjorde oss redo för ännu en dag med fullspäckat schema. Dvs shopping. Var tvungen att hitta ett par högklackade till kvällen. Sagt och gjort. Sprang i neverending butiker och kökade nyårsmiddag på Nandos. Efter det tog vi oss ut till West end för att hälsa på en kompis till Ida, som även jag träffade sist vi var där.
Det blev en snabbvisit för klockan hade sprungit iväg och vi var tvungna att följa tidsplanen för att hinna bli färdiga innan taxin skulle plocka upp oss vid 21.

Hem, in i duschen, på med ansiktet, klänning och fixa frisyren. Hann PRECIS färdigt lagom tills taxin ringde. Drog till nattklubben "The egg" där vi skulle spendera decenniets sista kväll. Det var masquerade ball så vi hade även införskaffat oss masker kvällen till ära. Stället fylldes av folk och vi kilade runt bland de 387 dansgolven. Tror klubben tog 2000 pers som max och det verkade i alla fall fullt om ni frågar mig!
Klockan slog tolv, vi skålade i skumpa och jag försökte värja mig från galna engelsmän som tyckte att de skulle slita och dra i mig. Galet!
Har aldrig fått så många "ragg" i hela mitt liv. Det var ingen som intresserade mig, tough.

Vid 2 snåret hade vi fått nog av alla människor och tog en taxi hem. Vi gjorde ett par intressanta bekantskaper och skrattade tills vi fick kramp i magen. Många nya interna uttryck är numera myntade <3.
Väl hemma gjorde vi oss några laxmackor och bara njöt. Lyssnade på musik och drack lite vin. Kl 5 somnade vi skönt på madrassen, som nu hade fått LUFTPLUGGEN ISATT. Hur kan man missa en sådan sak?!
Vi fick i alla fall en god nattsömn (morgon?) och vaknade till ett underbart strålande solsken! Åkte ut till en park och tog en morgonpromenad i det underbara vädret. Riktigt vårigt var det. På väg hem köpte vi frukost/lunch och en massa godsaker. Tvn var vår underhållning ända tills det var dags att åka iväg till flygplatsen. Jag hade hunnit somna där i mellan av att Lee satt och killade på mina ben. Både jag, Ida och Lee låg och myste under täcket.

Resan till flygplatsen gick smidigt, planet gick i tid och väskorna hade kommit rätt. Dock var det snöstorm och bilen hade försvunnit under all snö. Efter 20 min hittade vi den och kunde börja gräva fram den. Vägarna var glashala så vi fick köra i 70 halva vägen från Nyköping hem till stockholm. Ida skjutsade hem mig och vi packade om väskorna lite snabbt då jag hade lite av hennes grejer och tvärt om pga viktgränsen på flyget.
Vi kramades hejdå och jag slängde mig i sängen för att maratonsova innan jag skulle upp och öppna på jobbet.

Summerat så var resan faktiskt en av de bästa i mitt liv. Helt klart i klass med SRF 2008.
Bilderna får jag tyvärr vänta på ett par dagar, för Ida hade ingen kabel som passade kameran.


Nu ska jag ner i tvättstugan igen.