Aflikkas blogg

I tryggt förvar i Kims soffa sitter jag och sneglar lite på Grannfejden medan jag sitter här.
Åkte runt lite med Tomas när han skulle lämna olja till diverse ställen och så svängde vi förbi DHL och hämtade ut det lilla paketet med klockan. Efter det blev jag avsläppt i Hökarängen där jag tog tunnelbanan hem till Kim. Lämnade av Enzo och promenerade till globen shopping för att handla nåt att ha på mig i morgon! Blev riktigt nöjd måste jag säga. Nu är det bara till att lugna fjärliarna i magen inför intervjun.

En tråkig nyhet är att Kims jobb blivit förlängt till den 11:e och förmodligen ännu längre än så. Det är lite tufft att vara gräsänka faktiskt. Går egentligen inte att jämföra med något. Det är ju absolut inte som att vara singel, men det känns ju inte alltid riktigt som om man är i ett förhållande heller, om ni förstår mig rätt. Går bara runt i min egen bubbla, otillgänglig. Längtar efter Kim varje sekund av dagen, och ännu mer på kvällen.

Är ganska nyligen hemkommen efter att ha sagt upp mig på på jobbet. Känns superskönt och jag ska försöka lägga allt det där bakom mig. Tomas följde med som moraliskt stöd även om min chef vägrade att släppa in honom på kontoret. Har ingen aning om han har rätt att göra så, men jag orkade heller inte bråka om det så det fick bli så.
Fick i alla fall skjuts både dit och hem. Tack Tomas!!

Idag hade jag tänkt försöka ta mig till Västberga för att hämta ut Kims klocka på DHL som han har beställt. Får se om det går vägen, eftersom att jag uppenbarligen inte är Kim och de kanske inte vill lämna ut den. Men Kim är ju som sagt och simmar nånstans på havet så det finns inte så många alternativ. Det går ju heller inte att få tag på honom, men han hade pratat med dem tidigare och sagt att jag förmodligen kommer att hämta ut den. Hoppas de är snälla!
Får dessutom återigen lift av Tomas då han ska in och snurra i stan i jobbärenden. Tack igen!

Tänkte sova hos Kim i natt eftersom jag ska på arbetsintervju i morgon och det blir mycket närmare. Ett annat dilemma jag har är vad tusan jag ska ha på mig?! Har packat ner lite alternativ men man är ju alltid nervös inför en intervju. Vill ju göra så gott första intryck som möjligt. Enzo följer självklart med. Ruth däremot får vara hemma stackaren. Måste verkligen lägga ut en annons på henne snarast. Det skär otroligt i hjärtat, men det är för hennes eget bästa. Hon behöver lite mer space än en etta på 39 kvm. Helst sällskap dygnet runt. Antingen en människa eller en hund men jag tror inte hon skulle gå så väl ihop med en annan katt. Det skulle vara en kattunge då kanske? Hon är ju lite av en enmanskatt. Huvudsaken är i alla fall att hon kommer till ett hem där hon har möjlighet att vistas ute. Helst inte för nära någon hårt trafikerad väg.
Men en sak i taget. Först - klocka till Kim!

Ställde mig på vågen nyss och inser att jag har gått ner en del på ganska kort tid. Det är lite blandade känslor, men eftersom jag trivs som lite mindre är det egentligen inte mig emot. Grejen är ju bara den att jag gått ner pga aptitlöshet och att jag mått allmänt dåligt, så jag kommer ju garanterat gå upp igen när jag mår bättre. Hatar att vara sån viktpendlare! I mitt nya liv planerar jag i alla fall att motionera på nåt vis ganska regelbundet. Hoppas min kropp gillar det bättre än matstrejk.
Vill inte se ut som en gammal tant alldeles för tidigt pga jag går upp och ner i vikt stup i kvarten. Nu är det väl kanske inte så förfärligt många kilo vi pratar om för tillfället men man vet ju aldrig?
Har ju lyckats tappa 13 kg på 1½ månad tidigare. Huden blir ju rätt slapp liksom. För att inte tala om tuttarna!

Nä, jag vill vara fit och hålla mig så, på RÄTT sätt!

Nej, det här går inte längre. Så här dött i bloggen har det nog aldrig varit. Skärpning!
Det är bara det att jag liksom inte har några rutiner. Alls. Så man vet aldrig när man kan sätta sig ner och skriva ett par rader, eller ha lust med det heller för den delen.
Just lusten att skriva har ju varit en otrolig bristvara i mitt liv den senaste tiden. Saker och ting har gått upp och ner som de brukar och förmodligen gör i alla andras liv med.
Den senaste tiden har jag mått ganska så dåligt faktiskt, och det har att göra med många saker som bara blir till en enda stor klump i magen.

Det är skitjobbigt att Kim är borta som mycket som han är i sitt jobb, men det är bara att vänja sig. Har till och med känts lite lättare den här gången! I övrigt när det gäller Kim är jag mer kär än någonsin, och vi har redan (officiellt i alla fall) varit ihop i lite mer än 6 månader. Snacka om att tiden springer iväg. Kim är min och fortsätter det så här tänker jag aldrig släppa honom.

Jobbet har varit den största delen till att jag mått dåligt. Det pågår diverse grejer där som kanske inte är så lämpligt att ta upp i bloggen, men dåligt har jag mått i alla fall. I morgon är det dock slut på det, för då åker jag och skriver på uppsägningspapprena. Ska bli så skönt, och såklart läskigt eftersom jag inte har något annat fast jobb att gå till (om man inte räknar med extrajobbet). Finns i alla fall tillgänglig på arbetsmarknaden och söker jobb som en galning. Ska faktiskt på arbetsintervju på Torsdag!
Men för att behålla min psykiska hälsa måste jag säga upp mig, oavsett.

Hösten har haft sin vanliga inverkan på mig, eller det verkar falla in vartannat år eller så. Höstdepression. I år har det inte varit så roligt och min panikångest har dessutom blivit värre. Vet att det kommer bli bättre om ett tag, eller åtminstone i vår, men det är svårt att tänka så när man är mitt uppe i det. Då är allt bara skit och grått.
Just nu längtar jag bara tills Kim kommer hem från sin jobbrutt men man kan aldrig så noga veta när det faktiskt blir. Som det ser ut nu blir de färdiga 4:e november och då var det nåt som skulle fixas som kan ta ett par dagar, så 6-7:e november då? Men det kan som sagt ändras lika fort igen. Antingen en förlängning eller (vilket jag hoppas på så klart) att de får avsluta jobbet i förtid pga höststormar och dylikt.



Nu är Enzo skitsur på mig för att jag sitter vid datorn och inte ger honom någon uppmärksamhet alls så jag får väl ta en prommis med stackaren då.
Hoppas att min skrivkramp har släppt. Lite i alla fall.

Kram på er

Här är man ju inte inne varje dag!