Aflikkas blogg

Har suttit inne sen i fredags och det är ju förvisso självförvållat (med undantag för Enzos promenader) men jag bokstavligt talat känner gnistan slockna när Kim inte finns i min omgivning.
Saknar honom obeskrivligt mycket och jag börjar bli smått galen här hemma. Allt blir säkert bättre så fort jag börjar jobba på tisdag.
Är rastlös men ingen som helst lust eller ork att hitta på något. Varenda slant skall vändas på för att jag ska klara mig ekonomiskt tills Kim kommer hem. Åt ett paket nudlar igår och tre mackor idag. Kanske inte det mest optimala att spara in på just mat, men jag har heller ingen matlust när jag bara är för mig själv. Dagarna flyter ihop och jag trodde helt ärligt att det senaste inlägget var från igår, fast det tydligen bara var ca 10 timmar sen.

Hoppas, hoppas, hoppas det blir bättre ju fler dagar som går. Annars kommer jag inte klara detta. Inte i längden.
Jag vet att jag "visste" vad jag gav mig in på när jag gick in i förhållandet med Kim, gällande hans jobb osv. Men jag har ett sånt sjukt behov av trygghet, närhet och uppmuntran att jag känner mig alldeles vilsen med honom på andra sidan jorden.
Har inte hört något ifrån honom sen han landade i Sana men jag skickade ett mess igår kväll och ett nyss. Vet inte om han kanske inte har någon täckning på mobilen, att messen inte går fram, att han inte har tid att svara eller om han väntar med att skriva tills det gått några dagar. Något svar har jag inte fått i alla fall och egentligen är det väl lika bra för jag kommer ju inte sakna honom mindre när jag vet att han är ett sms bort. Det är ju så dyrt dessutom.

Annars har jag tittat på x antal avsnitt Brothers & Sisters, klippt Enzos klor och putsat ett köksfönster medan jag pladdrade i telefon med min kusin. Jävlar vad skitigt det var. Undrar om det någonsin har blivit rengjort under de tre åren Kim bott här?
Nähej, in i B&S-dimman igen.