Aflikkas blogg

Den smärtan jag kände igår (efter det skrivna inlägget) var något av det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Kallsvetten sprutade och jag låg och försökte hitta en ställning som var bekväm utan att kräkas.
Det lyckades, eftersom jag inte kräktes. Dock var smärtan kvar och fortsatte.. och fortsatte... och.. ja, ni hajar.
Jag var helt ensam och är ju som bekant livrädd för att spy, och med det kommer ju en viss misstänksamhet för piller av alla dess slag. Även smärtstillande. Eller särskilt smärtstillande kanske.
Varför ska man alltid kräkas av dem? (eller är det bara jag som fått för mig det?)
Hur som helst hade jag "hellre" megasuper-grina-som-en-femåring-ont än att prova ta en citodon. Det var lite pest eller kolera där. Efter ett par timmar ringde de från kliniken för att se så att jag levde, i och med att jag var ensam osv. Det gjorde jag, och hade fått det slängt i ansiktet på mig flera gånger om dessutom.
Vinglade upp med sköterskan i telefonen och berättade lydigt hur allt var och fortskred. Det lät normalt tyckte hon. Men lät lite häpen äver att jag endast tagit ipren 400 mg, och inte rört citodonen. "En tuff tjej", var jag tydligen.
Eller rädd för att kräkas, det beror ju på hur man ser på saken.

Strax efter vi lagt på fick jag ett sms från Kim där han berättade att han skulle dyka upp inom en timme. Wiie! Det blev genast lite bättre och stackars Enzo fick sig en kissrunda.
Senare på kvällen skulle vi beställa lite hämtmat från Rim Nam och självklart satte mina "värkar" igång precis när vi skulle åka. Fick luta mig lite mot dörrar och väggar och pusta och stöna i 30 sek. 5 min senare var det igång igen och så höll det på. Ända till nynäs och tillbaka. Fick en sån "värk" när vi skulle kika i menyn och beställa, så jag lutade mig mot ett bord och bestämde mig lite fort för att ta samma som Kim, vad det än nu var.
Maten var i alla fall supergod och vi avnjöt den till "Den siste samurajen" på tv. Efter det blev det puss och kramkalas för hela slanten.
Var rätt mör imorse när jag skulle till jobbet vid 8. Men jag hade gett mig fan på att jobba, och så blev det.
Kim låg kvar i sängen och gosade när jag stormade iväg till bussen. Rätt så avis var jag!

Ikväll har jag inte gjort mycket alls. Har fortfarande ont, men inte alls i närheten av den smärtan jag kände igår.
Har pratat mycket i telefon ikväll. Ida, Lisa, Jimmie, Kim, Hanna och min kära vän Madde!
Ska ev hänga med ut till stallet i morgon, innan jobbet. Det blir najs, och vädret ska tydligen vara najs dessutom.

Nu sprang tiden iväg lite här. Har suttit och catchat upp lite i Tessis blogg lite. Jeeez! Kanske, vid närmare eftertanke, tar tillbaka det där om mitt onda..

God natt då! En extra stor puss till dig Kim, bara för att du är du.